.
Vissa dagar undrar jag bara vad det är jag försöker göra. Jag har flyttat till en ny stad, ett nytt land, och skaffat mig ett nytt jobb. Ett riktigt jobb - där jag behöver använda mina semesterdagar och anmäla en månad i förväg om jag vill åka hem och hälsa på mitt gamla liv. Mitt gamla liv. Det är så det känns. Mitt gamla liv tillhör inte mig längre, och hur mycket jag än saknar det, så är det det valet som jag har gjort.
Ofta undrar jag varför. Varför skulle jag, som aldrig klarat av att lämna något i hela sitt liv, göra något så fånigt som att lämna ett helt liv? Jag kanske låter överdramatisk, och det är jag också. Någon skulle kanske protestera, säga att jag fortfarande har kvar mina vänner och min familj, och att jag alltid kan komma tillbaka. Det är sant. Jag har fortfarande kvar personerna som betyder allt för mig, men jag är inte längre en del i deras liv. Jag får på sin höjd lägesrapporter, som förklarar hur deras liv fungerar. Utan mig. Jag vill inte verka som att jag vill att folk ska sakna mig och inte kunna leva sina liv utan mig, inte alls. Det som gör mig så ledsen är att veta att jag hade kunnat vara där. Hade kunnat vara där för att fira min bästa väns födelsedag, hade kunnat gå ut med mina kompisar på kvällarna, och hade sedan kunnat krypa ner i min pojkväns säng.
Vad hoppas jag hitta här som är så mycket bättre?
